Ätstörd med ångest, finns det nån som inte känner igen sig iaf lite?

 

Kollar gamla bilder. Sen på mig själv.

Och undrar hur fan jag kunde låta det hända.

Fast fett går att få bort (hur fan jag ska lyckas och orka vet jag dock inte) men alla ärr från alla miljarders varbölder kommer aldrig försvinna. 

 

Å så den där jäkla dumma ångesten. Stenen i magen och halsen..

Och sen den där ätstördheten. Nej inte nån slags anorexi eller bullimi.

Men att inte kunna äta och tänka på mat normalt.

Antingen äta vad fan som helst, när man än vill, eller knappt äta nånting.. i typ ett par dagar tills man är så hungrig att man äter lite skit ändå.

 

När den kom den här gången så googlade jag magsäcksoperation, sen beställde jag ett paket med måltidsersättningar, och sen gick jag och handlade massa grönsaker och frukt och mådde illa av tanken på skräpmat, pasta och allt som inte är bra.

Försöker komma på hur tusan jag ska gå ner en jävla massa kilon så fort som möjligt.. När jag ska ha tid att träna, vad jag isf ska kunna träna, hur jag ska lyckas med att äta så lite som möjligt, och ändå orka jobba, ta hand om barn, ta hand om hem och träna.

Jag får inte ens ihop tid och ork till jobb och barn.. 

 

Sen när jag inte lyckas med något så brukar jag gå tillbaka till att tänka att det inte spelar nån roll, jag är redan fet och min kropp är förstörd, varför ska jag försöka få nånting som aldrig kommer bli som jag föreställer mig..

 

Vad är det som gör att så många har ett så stört beteende till mat och sin kropp?

Det vet väl dom flesta delvis. Alla sjuka ideal tex.

 

Jag har aldrig varit smal. "Normal" kanske. och när jag varit som smalast (fast då hade jag nog en normalvikt ändå) så var det för att jag hade min första depression, när jag gick på högstadiet.

Har aldrig tyckt att jag sett bra ut, alltid tyckt jag var lite eller mycket tjock, men jag har ändå inte direkt skämts, jag har kunnat ha bikini på sommaren när jag velat.

 

Nu har det gått för långt. Alla extrakilon plus dom många fula ärren gör att jag inte ens kan titta på mig själv. 

Vill inte att någon ska se mig. Får lite panik om någon tar bilder när jag är i närheten..

 

Tänkte inte skriva det här i bloggen, som ändå är död.. Men har ingen annanstans att skriva av mig, och jag behöver få ut sånt här skit nånstans, för att kunna fortsätta tänka.

 

Vågar inte säga sånahär saker högt. Dom maler inne i min hjärna.

 

Jag vill spola tillbaka tiden ungefär 4 år.

Då ska jag inte bli fet och vi ska få hjälp med böldhelveterna innan dom tagit över en fjärdedel av min kropp.

 

Fast det går ju inte, så jag tar väl å opererar bort allt fett, överflödig hud och passar samtidigt på att bli hudtransplanterad överallt där bölderna varit.

 

Så gör jag.

God natt.