Vilda fick åka hem till sin mamma idag.
Och tack men jag behöver inga "vad var det jag sa".
Känns nog hemskt redan som det är.

Men en bra sak är att Noa faktikst verkade mycket gladare.
Han kunde ju springa så mycket han ville utan att bli rädd, hålla och leka med saker utan att nån tog dom.
Slapp höra oss säga "nej" hela tiden.

Vi vill ju ha djur men.. det får bli långt fram nångång i framtiden.
Och ja skulle jag börja prata om nåt djur igen (fast oftast är det A som börjar prata och fantisera och sen är jag också fast) så får ni gärna ta upp detta.
Annars känns det onödigt.

Godnatt.