En pojke på snart 5 månader, mycket välvårdad (ej naglarna).
Eller
Sökes Nanny både natt och dag.
Krav: Amningsduglig.

För jag orkar fan inte mer.
Jag går sönder.
Varför Gud får man barn som man inte ens orkar med (eller vam tusan som håller i det där)?
Vad är meningen med det eg?
För att du kanske inte vill att det ska födas så många barn?

Jaa, nää. Det hår går ju inte. Det funkar inte jag funkar inte.
Det hade varit trevligt nångång att tycka att det känns bra. Att man är lycklig. Att det känns kul. Att det åtminstone kan vara lite mysigt ibland. Inte bara när ungen sover.

Var å pratade med en tant igår. Kurator.
Inte ens hon kunde komma på saker som vi inte redan provat eller tänkt på.
Sjukskriva mig skulle hon kunna göra några veckor, men det går inte. Vi har inte råd. Sorgligt men sant.
Visst skulle det gå på nåt sätt, men inte mer än kanske en vecka på en månad.
Skulle vara skönt att inte vara ensam, att iaf vara två. Även fast det skulle behövas minst 3, helst fler.
Men vad ska man göra? Inte äta? Då mår man säkert bra.

Kunde det inte bara vara en sak? Måste det vara både skit på natten och skit på dagen?
Nä, inte skit, men måste han vakna 10 eller mer gånger per natt (har slutat orka räkna eller kolla klockan) och sedan kräva massor på dagarna? Jag orkar inte lida av sömnbrist samtidigt som jag måste vara en clown, bärare och mig själv hela dagarna?
Vad fan ska man ta sig till?
Det kommer inte funka. Jag kommer gå under. Snart kommer han ligga ensam och skrika hela dagarna.

Eller
Bytes då?